Ukraina och informationskriget: ”Vad ska man tro då alla ljuger”

Peter Saramo

Webbtidskriften Simeon ja Hanna publicerar nu också på svenska artikeln ”Mitä uskoa kun kaikki valehtelevat” (”Vad ska man tro då alla ljuger”). Artikeln har uppdaterats av författaren. [H/T: Steigan Blogger: Peter Saramo, som er sekretær for den fiske riksdagens stora utskott har sett seg lei på des-informasjon og løgn om situasjonen i Ukraina, så han har publisert en nøktern oversiktsartikkel der han gjennomgår utviklinga.]

Den som vill förstå den nuvarande krisen i Ukraina och hur den påverkar oss har det inte lätt. Under det sista året liv har jag fått uppleva att också de ”vanligen tillförlitliga” finländska och västliga medierna inte alls är tillförlitliga. Mina husorgan (HS, Hbl, SvD, BBC, Reuters) har jag gång på gång ertappat med att sprida uppgifter, som inte visat sig hålla streck, eller ibland med att själva ge motstridiga rapporter om samma händelser. Redaktörer som vanligen vet bättre faller i fällan att kombinera rapporter om det som hänt med antaganden om varför det hände – utan att göra åtskillnad mellan rapportering och antaganden. Genom sina ordval kan pressen också kompromettera sin objektivitet: det är inte klart om Kiev upplevde en ”revolution” eller en ”kupp” i februari, men ordvalet påverkar perspektivet på allt annat. Att ryska och ukrainska media ljuger hejdlöst är så självklart att det inte behöver kommenteras. Problemet är att vi som bor i en demokrati och vill påverka egentligen inte har någon tillförlitlig information att bygga på.

Ledare och kommentarer är inte alls bättre. De relativt få erkända sakkunniga (vid UM och forskningsinstitut) har för det mesta hållit sig tysta, antagligen för att riktiga experter känner sin begränsning och ogärna lånar sig för spekulationer. (Jag noterar att utrikespolitiska institutet i Finland oftast har representerats av en forskare som specialiserat sig på EU:s utrikesförvaltning, inte på Ryssland eller Ukraina.) Läsarnas förklaringstörst har media försökt besvara med den sortens ”experter” som förstår att säga något som leder till stora rubriker. Rysslandsforskare från den amerikanska högerns think tanks, ryssar som var med på 90-talet och emigrerade till väst och storryska fantaster från den ryska politikens marginal har säkert alla bestämda åsikter om vad Ryssland vill. Däremot är det osannolikt att de har några unika kunskapsbaserade insikter. För länge sedan avpolletterade tjänsteman och politiska marginalfigurer har oftast mera åsikter än fakta i bagaget – i väst som i Ryssland. Av någon orsak tycks media ha väldigt svårt för källkritik då det gäller Ryssland. Titel, nuvarande eller tidig position räcker långt – och ingen frågar om källan kan tänkas ha någon egen agenda eller ens, då någon berättar om Putins innersta avsikter, ”Hur kan karln veta det?”.

Ukraina-krisen är ett mediekrig och vi är alla krigsobjekt. Även om Ryssland är klumpigast i sin propaganda, är det många andra som har en agenda för sin informationspolitik. Vinnare blir den, som får grepp om den allmänna opinionen.

Vad vet vi att har hänt?

Motstridiga lögner blir inte sammanlagt till sanning. I det följande försöker jag sammanfatta det som jag själv tror mig ha förstått av vad som händer i Ukraina. Texten ska förstås som det den är – ett försök att måla en helhetsbild utifrån några månaders manisk läsning av spridda och motsägelsefulla nyheter – förutom de välkända västliga organen också ryska, ukrainska och israeliska (ryskspråkiga) webbtidningar och ett otal väldigt marginella webbsidor. De enda officiella källor som har använts är sådana som är publikt tillgängliga på internet, främst de berörda ländernas officiella nyhetssidor samt OSSE:s observatörers dagliga lägesrapporter från fältet i Ukraina. Tanken är att ur en kaotisk mediebild försöka ta fram det som är verifierade fakta eller rimliga antaganden – och sedan utveckla en egen bedömning av vad de innebär.

Associationsavtalet mellan EU och Ukraina undertecknades 27.6.2014. Det är samma avtal som EU förhandlade om med president Janukovytj regering under några år och som Janukovytj nekade till att skriva på i november 2013. Janukovytj beslut utlöste demonstrationer och kravaller, som till sist ledde till ett maktskifte i Kiev. Avtalet hade varit i stort sett färdigt sedan omkring 2008, men kom i motvind 2011. EU:s utrikesrepresentant Catherine Ashton lät då förstå att EU skulle koppla ihop avtalet med ett frisläppande av tidigare premiärministern Julia Tymosjenko. Samtidigt uppstod det meningsskiljaktigheter mellan Ukraina och EU om det ekonomiska biståndspaket som Ukraina skulle få för att verkställa avtalet.

Associationsavtalet öppnar Ukrainas marknader för konkurrerande import från EU. Enligt avtalet ska Ukraina anpassa sin lagstiftning till EU:s konkurrens- och andra regler. Som i alla f.d. socialistländer förväntas Ukrainas omställning till marknadsekonomi bli smärtsam, med företagsnedläggningar och arbetslöshet. Ukraina bedömde att de behövde flera miljarder i EU-stöd för att klara omställningen. EU erbjöd 600 miljoner.

EU:s intresse för Julia Tymosjenko är dunkelt. Huvudtråden i åtalen mot Tymosjenko sammanhänger med de avtal hon som premiärminister gjorde med ryska Gazprom om gasleveranser till Ukraina. Som bekant fastställdes ett gaspris som låg mycket högre än det som Gazprom krävde av sina västliga kunder. Enligt åtalet hade Tymosjenko fått personlig vinst av avtalet – ren korruption, alltså. Om man läser EU:s och Europarådets yttranden om Tymosjenko är det uppenbart att ingen egentligen ifrågasätter att hon är skyldig till korruption och maktmissbruk. EU och ER fäster sig vid att domen mot Tymosjenko är ”selektiv”, dvs. att hon dömts för sådant, som andra också har gjort, men inte åtalats för. (Situationen är alltså jämförbar med ryska oligarken Hodorkovski, som också dömdes ’selektivt’ för gangsterfasoner, som väl ingen någonsin har ifrågasatt.)

Europakommissionen publicerade 5.3.2014, efter maktskiftet i Kiev, ett nytt biståndsprogram för Ukraina. Dess sammanlagda värde, inklusive bidrag från IMF och andra källor, ligger på 10 miljarder euro.

Ukrainas associationsavtal innehåller bestämmelser som står i strid med Ukrainas tidigare avtal med bl.a. Ryssland. Problemets kärna är att ukrainska varor har tullfrihet i Ryssland. Då tullmuren slopas mellan Ukraina och EU får varor från EU tillgång till den ryska marknaden. Situationen är egentligen normal vid alla handelsavtal; varje avtal har återverkningar på tidigare avtal och på grannländerna. Normalt förhandlar länderna i fråga om anpassningar. Eftersom så inte har skett blir följden att Ryssland återinför tullgränsen mot Ukraina (liksom också mot Moldova).

Bedömning. EU ingick i juni 2014 ett avtal med Ukraina på samma ekonomiska villkor som Ukraina krävde 2013, men EU då avvisade. Det är rimligt att anta att de ekonomiska villkoren aldrig var en tröskelfråga för EU. Det är också rimligt att anta att Ukraina rent ekonomiskt inte hade råd skriva på med de villkor som erbjöds i november 2013.

Kopplingen av avtalet till Julia Tymosjenko måste förstås som en rent politisk fråga. Själv har jag svårt att förstå varför EU ska offra sin auktoritet på obestridligt kriminella figurer som Tymosjenko och Hodorkovski. Ingendera är det minsta trovärdig som representant för ett liberalt, korruptionsfritt samhälle. Tvärtom skadar EU genom sitt selektiva stöd för Tymosjenko sin egen trovärdighet i de kretsar i Ukraina och annanstans som ärligt kämpar för reformer. Det verkar som om EU låtit sig styras av en falsk mediebild, som Tymosjenko och Hodorkovski lyckats skapa av sig själv.

Man kan inte heller påstå att associationsavtalet skulle ha kopplats till någon allmän demokratiutveckling i Ukraina. Janukovytjregimen var lika skurkaktig då förhandlingarna pågick som då de avbröts. Den nya regimen i landet har inte genomfört några reformer. Tvärtom tyder bl.a. president Porosjenkos utnämningsbeslut på att den gamla korruptionen fortgår. Att Ukraina befinner sig på randen till ett inbördeskrig borde rimligtvis också stämma till eftertanke.

Konflikten med Ryssland ter sig också svårbegriplig. Att handelsavtal ska beakta grannländerna och tidigare avtalsförpliktelser, vid behov genom förhandlingar, är egentligen en självklarhet. Att Ryssland påpekade att det ukrainska EU-avtalet medförde konsekvenser för handeln mellan Ryssland och Ukraina var att påpeka en annan självklarhet. Att detta utmålades som osaklig påtryckning eller som en fråga om Ukrainas rätt att välja sina partners måste nog hänföras till kategorin överspänd retorik.

Maidan

President Janukovytj meddelade att Ukraina drar sig ur EU-associationsavtalet 21.11.2013. Samma dag samlas demonstranter på centraltorget i Kiev, Maidan. Vid månadsskiftet räknas redan 100 000 demonstranter. I mitten på januari stiftar parlamentet en lag mot demonstrationerna, säkerhetsstyrkorna rycker in och tre demonstranter dödas, medan många såras. Oroligheterna sprids till städer i västra Ukraina. Representanter för EU och olika västländer uppträder på Maidan och kräver ett regimbyte i Kiev. I början på februari upphävs antidemonstrationslagarna, de 234 anhållna demonstranterna frias och demonstranterna lämnar de ockuperade byggnaderna. Kravaller utbryter på nytt av okänd orsak den 18 februari. Elva demonstranter och sju poliser dödas, hundratals såras. Den blodigaste dagen blir 20 februari, då 88 personer, både demonstranter och poliser, mister livet. Media sprider bilder på uniformsklädda prickskyttar som skjuter mot folkmassan.

Det är oklart vem som stod bakom skottlossningen i slutet på februari. Redan då det hände hördes rapporter om att prickskyttarna hade beskjutit både demonstranter och säkerhetskrafter. Under de följande dagarna rapporteras också att ammunitionen som hittats vid obduktionen av de omkomna inte är av en typ som används av Ukrainas armé och polis. Det ukrainska parlamentet tillsatte en utredningskommission, som gav sin första delrapport 13.5.2014. Enligt rapporten är det uteslutet att skotten skulle ha avfyrats av säkerhetsstyrkorna inklusive specialpolisen Berkut. Uppgiften är så till vida märklig att det skulle ha varit lägligt för den nya regimen att kunna anklaga säkerhetsstyrkorna. Logiskt sett var det inte i Janukovytj intresse att använda extremt våld mot demonstranterna i detta skede, och reaktionerna ledde ju också till Janukovytj avgång. Det är möjligt att de skyldiga hittas bland dem som ville påskynda ett regimskifte. Å andra sida är det också fullt möjligt att dödsskotten på Maidan överhuvudtaget inte berodde på en genomtänkt taktik, utan var irrationella handlingar utan begripliga motiv.

Maktskiftet. Våldet upphör då president Janukovytj och oppositionen skriver på ett avtal 21.2.2014. Enligt avtalet, som bevittnas av representanter för EU och Ryssland, skulle Ukraina välja ny president och ett nytt parlament under 2014. Följande natt lämnar president Janukovytj landet under ouppklarade omständigheter. Parlamentets talman Turchynov tar över presidentens maktbefogenheter och utser Asenyi Yatsenyuk till premiärminister. Presidentval utlyses till 25.5.2014. Däremot inhiberas det parlamentsval som hade bestämts i avtalet föregående dag. Det parlament som valdes år 2012 får fortsätta. Som första åtgärd upphävs de lagar som garanterar minoriteternas språkliga rättigheter – detta gäller förutom ryska också ungerska, slovakiska, grekiska och rumänska. Beslutet återtas efter internationella protester, men kommer att få viktiga konsekvenser.

Vad innebar maktskiftet? Demonstrationerna på Maidan utlöstes av att president Janukovytj drog sig ur associationsavtalet med EU. Det torde dock vara klart att EU och avtalet mest stod som symboler för något annat – missnöjet med Ukrainas genomkorrupta politiska system. Garanterat hade många demonstranter förväntningar – både mer och mindre realistiska – på EU. Enligt parollerna var demonstrationerna dock klart riktade mot Ukrainas politiska system och dess representanter. Det är talande att både den nya regeringen och Julia Tymosjenko möttes av burop, då de framträdde på Maidan efter maktskiftet. Båda representerade allt det som Maidan hade hoppats bli av med.

Vi får kanske aldrig veta vad som hände under natten mellan den 21 och den 22 februari 2014. Ex-presidenten Janukovytj gör gällande att han tvingades att lämna landet. Om man får spekulera, är det inte otroligt att personer i Janukovytj närmaste krets förmådde honom att fly landet antingen genom hot eller genom bedrägeri kort efter att han hade gjort ett avtal med oppositionen. Det är ingen orimlig spekulation att motivet sammanhängde med att parlamentsvalen som ingick i avtalet nu blev inhiberade. Det gamla parlamentet, som ju också omfattar Janukovytj tidigare vänner, fick behålla sin position och sin immunitet (!) i två år till.

För mig är det omöjligt att uppfatta händelserna i februari som en ”revolution”. En genuin folklig resning mot korruption och maktmissbruk utmynnar i att den gamla politiska eliten sitter kvar med alla förmåner intakta – efter att genom en kupp ha förhindrat ett parlamentsval. Att EU-avtalet blev undertecknat väger härvid ganska lätt; sannolikt hade den förra regimen också skrivit på avtalet med de villkor som sedermera erbjöds.

Krim

Den 27 februari intar rysksinnade beväpnade män regeringsbyggnader på Krim och hela halvön kontrolleras av proryska grupper de första dagarna i mars. Ryssland medgav sedermera det som väl alla tog för givet, att ryska trupper spelade en avgörande roll i övertagandet av Krim. Vid en improviserad folkomröstning 16.3.2014 röstar enligt officiella uppgifter 97 % för att uppgå i Ryska federationen. Siffran 97 % är helt säkert båg, men det verkar sannolikt att en majoritet av krimborna faktiskt ville bli ryska medborgare.

Då krisen började hade både Ryssland och Ukraina ca 20 – 25 000 soldater stationerade på Krim. Trots den starka militära närvaron skedde maktövertagandet i det närmaste oblodigt. De ukrainska trupperna gjorde inget motstånd, de grupperade sig inte ens för att försvåra den ryska operationen. Vapendepåerna och ukrainska Svartahavsflottan övergavs intakta. Sedermera övergick över hälften av den ukrainska garnisonen i rysk tjänst, medan under 10 % fortsatte i den ukrainska armén. Händelserna på Krim visade att ukrainska armén var ovillig eller oförmögen att försvara den nya regimen. Denna insikt kom också att få betydelse i framtiden.

Bedömning. Annekteringen av Krim var ett entydigt brott mot folkrätten. Områdets ryska historia och befolkningsmajoritetens val ändrar inte på detta. Parallellen är Ålandsfrågan på 1920-talet: också om invånarna i ett område vill ändra sin nationalitet med historiska och etniska motiveringar, är detta ingen grund för ensidiga gränsändringar. Frågan ska lösas genom förhandlingar, där lokalinvånarnas intressen beaktas.

Det kan vara intressant att spekulera om Rysslands motiv till att annektera Krim, med den självklara reservationen att vi bara kan spekulera. De som säger sig veta vad Ryssland tänker är charlataner. Krim och flottbasen Sevastopol är störst bland de frågor som inte reddes ut då Ukraina och Ryssland gick skilda vägar. Flottbasen är central för Rysslands säkerhet och landets storpolitiska ambitioner. Ryssland och Ukraina hade år 2010 avtalat om att förlänga Rysslands arrendeavtal till minst år 2042. Maktskiftet i Kiev påminde om att den föregående ukrainska presidenten Justjenko hade hotat med att inte förlänga det ursprungliga avtalet efter att det gick ut 2017. Den nya ukrainska regeringen uttalade en ambition att gå med i Nato. Att Ryssland under alla omständigheter vill bevara en av sina viktigaste örlogsbaser kan vi ta för givet. Omsorgen om den ryska befolkningen på Krim spelade antagligen en mindre roll, men den nya ukrainska regimens avskaffande av minoritetslagarna och allmänt antiryska retorik garanterade att annekteringen fick brett understöd bland lokalbefolkningen. Av kronologin kan vi sluta oss till att annekteringen beslutades på kort varsel, och sålunda med begränsad eftertanke. Det förefaller sannolikt att beslutet träffades som ett slags ryggmärgsreflex: Sevastopols ställning hade varit osäker sen 1992, och maktskiftet i Kiev innebar ett konkret hot; Ryssland hade möjlighet att lösa frågan permanent med minimala risker och gjorde det. Däremot tror jag att det är fel att av fallet Krim dra längre gående slutsatser om Rysslands avsikter. Rysslands defensiva intresse för Sevastopol säger i sig ingenting om t.ex. expansionistiska avsikter på annat håll.

För närvarande ser Krim ut att bli till en så kallad frusen konflikt: Ryssland kommer att hålla fast vid Krim och omvärlden kommer inte att erkänna annekteringen. Till skillnad från andra frusna konflikter i tidigare SSSR, som Nagorno-Karabakh, Transdnistrien eller Abhasien kommer Krim knappast att drabbas särskilt hårt. Ingen stat kan väntas på allvar försöka ändra på status quo. Ryssland har både viljan och resurserna att snabbt integrera Krim i Ryska federationen. Sannolikt kommer Krims folkrättsliga status snabbt att förpassas till kategorin kuriositeter för sakkunniga och frågesporter.

Nationalgardet grundas. Ukrainska parlamentet besluter 13.3.2014 att grunda ett nationalgarde som ska försvara landet vid sidan av armén. Beslutet sammanhänger sannolikt med arméns totala misslyckande – och möjligen tvivelaktiga lojalitet – under Krim-episoden. Av betydelse är också att regeringens beslut om mobilisering av armén blev resultatlöst då nästan inga reservister anmälde sig till tjänstgöring. Nationalgardet består av frivilliga. Kärnan bildade de självförsvarsgarden som hade uppträtt på Maidan och på olika orter i västra Ukraina. Många av dessa är kopplade till Högra Sektorns och Svoboda-partiets kampgrupper. Det är denna koppling som åberopas, då Ryssland beskyller den nya ukrainska regimen för fascism. Mera om fascistfrågan senare.

Donbass

I östra Ukraina bemäktigar sig demonstranter regeringsbyggnader i Donetsk, Lugansk och Kharkov med början 7.4.2014. Mönstret från Krim upprepas: demonstranterna lufsar in i garnisoner, polisstationer och arsenaler utan att möta motstånd. Demonstranterna kommer över betydande mängder vapen. Man kan också se en likhet med händelserna i västra Ukraina veckorna före maktskiftet: byggnader tas över, olika slags torgmöten förklarar sig inte längre lyda Kiev.

Tf. president Turchynov utlyser en ”antiterroristisk operation” 15.4.2014. Operationen stannar upp innan den kommit igång. I Kramatorsk jagas armén bort av ilskna ortsbor, som bemäktigar sig sex pansarfordon. I Mariupol inträffar de första dödsfallen, då armén öppnar eld mot demonstranterna. Det kommer motstridiga rapporter om strider kring Sloviansk och Donetsk. Ukrainska armén förlorar ett okänt men betydande antal stupade samt flera nedskjutna flygplan och helikoptrar.

I Odessa omkommer minst 42 personer vid en brand i fackföreningshuset. Antalet döda och det exakta händelseförloppet är omstridda, men vissa fakta verkar vara klara. De omkomna var pro-ryska demonstranter, hemmahörande i Odessa, som kommit i slagsmål med anti-ryska fotbollshuliganer som rest till orten från annan ort. Odessaborna kom i underläge och flydde till fackföreningshuset. Efter att branden bröt ut hindrade fotbollshuliganerna de instängda från att lämna byggnaden och hindrade släckningsarbetet. Enligt flera källor skanderade huliganerna slogans om att utrota ryssar.

De självutnämnda ledarna i Donetsk och Lugansk utropar länen till självständiga folkrepubliker 11.5.2014.

Krigshandlingarna fortsätter genom maj och juni. Uppgifterna är motstridiga och baserar sig mest på parternas mer eller mindre färgade rapporter. Vissa allmänna trender framgår i alla fall. Under de första veckorna utropar ukrainska regeringen flera offensiver, som dock antingen aldrig äger rum eller kör fast p.g.a. lokalt motstånd. De stridshandlingar som förekommer gäller vägspärrar på landsvägarna eller liknande militära mål. Det rapporteras om svag ledning och stridsmoral samt otillräcklig proviant och utrustning hos ukrainska armén. I början tycks armén ha satt in unga värnpliktiga, men dessa ersätts sedermera med mera erfaret folk.

Vilka är det som strider? Ukrainska armén har varit iögonenfallande ineffektiv från första början. Manspillan har varit betydande och framgångarna uteblivit. Vi kan spekulera i orsakerna, men både ovilja att slåss för Kiev-regimen och ren inkompetens kan spela in. Enligt vissa rapporter har den ordinarie arméns officerare och soldater också vid flera tillfällen vägrat order om att angripa mål där det bor civila.

Ukraina bytte 3.7.2014 för tredje gången sen februari försvarsminister. I Ukraina är försvarsministern samtidigt överbefälhavare. Den nya chefen, generalöverste Valeriy Heletey, är till skillnad från tidigare praxis inte yrkesmilitär, utan polisofficer. Heletey gjorde en kometartad karriär efter att ha utnämnts till chef för polisens enhet för personskydd. Media antyder att hans snabba befordran och ministerutnämning beror på personliga kontakter som han gjort inom personskyddet. Heletey lovade inför parlamentet att ordna en segerparad i Sevastopol. Enligt OSSE:s observatörers dagsrapport övervakades Heleteys edgång i parlamentet av 300 man ur nationalgardets Donetskbataljon, som sägs stå Högra Sektorn nära.

Enligt medierapporteringen har huvudansvaret för stridshandlingarna övergått från den reguljära armén till nationalgardet. Enligt tyska media utgörs kärnan av de stridande trupperna av de s.k. Dnepr- och Donetsk-bataljonerna. Dessa ska finansieras av en lokal oligark, Ihor Kolomoyski. Kolomoyski utnämndes efter februarihändelserna till guvernör i Dnepropetrovsk. Enligt Spiegel och Reuters skulle bataljonerna ha rekryterats bland Högra Sektorns anhängare. Högra Sektorns ledare Dmitro Yarosh redogör mycket öppet för ”våra bataljoners” aktiviteter på Facebook och Twitter.

Uppgifterna om de rysksinnade trupperna är osäkra. Västliga reportrar berättar att männen i ledet verkar vara ortsbor, som bär på enkel infanteriutrustning. I bakgrunden har reportrarna sett bättre beväpnade, fåordiga män, som inte verkar tala den lokala dialekten. Det förekommer rapporter om frivilliga från Ryssland och norra Kaukasus. Redan av resultaten kan vi sluta oss till att det ingår erfarna soldater i de rysksinnade trupperna. En del kan antas vara överlöpare från den ukrainska armén, en del kan vara veteraner från Afghanistan och Kaukasus (som bär på olika länders pass). Det är sannolikt att ryska yrkessoldater spelar en roll i skeendet. Jag har inte sett tillförlitliga uppgifter om varifrån dessa trupper får sina vapen. Uppgifterna om vapenleveranser från Ryssland förefaller rimliga, men å andra sidan tycks betydande vapenlager ha övergivits av ukrainska regeringstrupper under de första veckorna. De krigshandlingar, som har rapporterats hittills, har egentligen inte krävt väldigt sofistikerade vapen. Också att skjuta ner flygplan är överkomligt för en kompetent infanterienhet.

Det har förekommit rapporter i tyska media, med hänvisning till regeringskällor, om att 400 legosoldater som arbetar för företaget Academi (tidigare Blackwater) skulle verka i Ukraina på regeringens sida. Blackwater är notoriskt för de krigsbrott, som dess män begick vid kontraktsarbete för amerikanska staten i Afghanistan och Irak. Uppgifterna om att firman är i Ukraina har inte bekräftats, även om en del indicier har framkommit. USA:s regering har medgett att den tillhandahåller militär rådgivning år Ukraina. Eftersom kongressen inte har gett tillstånd till att skicka reguljära soldater till Ukraina, skulle det verka sannolikt att uppdraget har getts åt ett företag som Academi.

Krigsförloppet hittills. Efter en svag start tog den ukrainska regeringens offensiv fart någon gång i slutet av maj. Detta verkar sammanhänga med att nationalgardet övertog stridsansvaret. Vid denna tid förekom i ryska och ukrainska media också rapporter om stridshandlingar mellan nationalgardet och ukrainska regeringstrupper. Enligt rapporterna skulle dessa ha utlösts av ordervägran hos de reguljära trupperna – eventuellt gällande angrepp på civila mål. Under juni förekommer insatser av flygbombardemang och artilleri mot befolkade samhällen. Antalet dödsoffer – de flesta civila – stiger drastiskt. Den senaste FN-uppgiften (24.6.) talar om 420 döda sedan regeringen inledde sin operation 15.4.2014. Flyktingströmmar rapporteras söka sig både till Ryssland (150 000 personer?) och till andra län i Ukraina (över 50 000?).

President Porosjenko utlyser en vapenvila och en fredsplan 20.6.2014. Fredsplanen förutsätter i praktiken ovillkorlig kapitulation av de rysksinnade, som förklarar sig iaktta vapenvilan men hålla kvar sina vapen. I verkligheten verkar vapenvilan inte ha iakttagits av någondera sidan. Porosjenko avlyser vapenvilan 1.7.2014 och utlyser en offensiv ”för att befria vårt land”. Regeringsstyrkorna intar Sloviansk och Kramatorsk 5.7. och bombarderar Lugansk med artilleri och från luften 6.7.2014. I skrivande stund spekulerar media om en belägring av Lugansk och Donetsk.

Det torde stå fast att Ukrainas regeringstrupper inte utför någon ”antiterroroperation”. De rysksinnade är såklart rebeller och olagliga, men deras verksamhet har hittills begränsat sig till att försvara den egna hemorten och provinsen. Deras insatser har veterligen begränsat sig till legitima militära mål. På de rysksinnade kommer ett franskt ordspråk till pass: ”cet animal est très méchant – quand on l’attaque il se défend”, ungefär ”detta djur är mycket elakt – det försvarar sig då det blir angripet”.

Regeringstruppernas aktioner är vanskligare att bedöma. En insats mot irreguljära trupper i befolkningscentra är svår att utföra utan civila offer. Under de senaste veckorna verkar det klart att ukrainska regeringstrupper vid flera tillfällen har satt in artilleri mot civila bosättningar utan några uppenbara militära mål. Urskiljningslösa angrepp mot civila bosättningar är entydigt ett krigsbrott. Ukrainska regeringen måste anses ha rätt att bekämpa en separatistisk väpnad grupp på Ukrainas territorium, men rapporteringen ger fog för det ryska påståendet att regeringstrupperna bedriver en straffaktion mot civilbefolkningen snarare än en målinriktad operation mot väpnade motståndare.

En komplicerande faktor är den att det är privatfinansierade trupper från nationalgardet som står för de aktiva krigshandlingarna på regeringssidan. Enligt rapporteringen skulle det främst vara nationalgardet som står för angreppen mot civila mål. Hittills tycks dock nationalgardet lyda regeringens order och regeringen ta ansvar för krigshandlingarna. Uppgifterna om att nationalgardet skulle omfatta enheter från de nyfascistiska kampgrupperna kring högra sektorn kan komma att spela en roll ifall misstankarna om krigsförbrytelser förstärks. Högra sektorn har agiterat för ett etniskt rensat Ukraina.

Situationen i övriga Ukraina vet man förhållandevis litet om. Västliga media begränsar sin rapportering till Kiev och till aktuella kriscentra i östra Ukraina. De ryska och ukrainska mediernas rapportering är av växlande trovärdighet. Israeliska webbsidor följer med händelserna ur ett judiskt perspektiv. Under de första veckorna efter maktskiftet rapporterades en försvagning av lag och ordning runtom Ukraina efter att en del av polisen och säkerhetskrafterna lämnat sina poster. Från västra Ukraina kom rapporter om övergrepp som utförts av Högra Sektorns beväpnade grupper mot olika misshagliga element. Från alla delar av landet förekommer sporadiska rapporter om hot och övergrepp mot judar och synagogor. I brist på en heltäckande rapportering är det svårt att bilda sig en uppfattning, men det är rimligt att vara bekymrad för vanligt folks och i synnerhet minoriteters ställning i ett land där statens kontroll över säkerhetsstyrkorna är tveksam. Det att Högra Sektorn har getts en roll inom säkerhetskrafterna kan spela en roll för hur läget utvecklas.

Kyrkans roll

I en artikel för en ortodox publikation är det lämpligt att behandla Kyrkans verksamhet under de sorgliga händelserna i Ukraina. De få exemplen på heroism som har framkommit i Ukraina sammanhänger med prästerskapets agerande under de blodiga konflikterna på Maidan. Genom att ställa sig i bön mellan de beväpnade grupperna fullgjorde munkarna från Grottklostret i Kiev och andra ur prästerskapet sitt uppdrag som vittnen för Guds rike. Sannolikt förhindrades många blodsdåd.

Huvudkyrkorna i Ukraina, både Ukrainska ortodoxa kyrkan under Moskvapatriarkatet och Kievs patriarkat samt deras biskopar och präster tycks ha uppträtt oklanderligt opartiskt under krisen. Att enskilda medlemmar av prästerskapet uppträtt hos och med olika parter i konflikten sammanhänger med att prästerna alla bär ansvar för sin egen flock. Också Patriarken Kirill av Moskva har undvikit att ta ställning i en världslig konflikt. Det bör observeras att den ukrainska kyrkan under Moskvapatriarkatet lyckades vara lojal samtidigt både mot sin andliga fader i Moskva och sitt hemland Ukraina. Detta är viktigt i en situation då etniska ryssar på många håll utmålas som en säkerhetsrisk och femte kolonn.

Motiv och perspektiv

Mediernas analys av Ukraina-konflikten har för det mesta varit undermålig. Den mest allmänna linjen tycks vara att se konflikten som gällande Rysslands förmodade anspråk på hegemoni i sin intressesfär – i kontrast med Ukrainas förmodade vilja att utvecklas till en liberal rättsstat inom den europeiska familjen. Detta slags analys har flera uppenbara brister: Att Ryssland har försvarsintressen gentemot Ukraina och andra grannar är självklart. Däremot finns det egentligen inga bevis för en allmänt expansiv rysk politik eller ett klart sfärtänkande. (Det ofta citerade exemplet Georgien faller på att det faktiskt var Georgien som först angrep utbrytarområdet Abhasien – och på att ryska armén drog sig tillbaka efter att ha avhyst georgierna.) Annekteringen av Krim var en klart offensiv handling, men kan faktiskt förklaras med ett defensivt intresse lika väl som med allmän expansionism. En mera fullödig analys skulle utgå ifrån en analys av de olika aktörernas sannolika bevekelsegrunder.

Ukrainas val. Ukraina måste uppfattas som en djupt dysfunktionell stat. Flera val och två folkresningar har lett till att makten växlat mellan olika grupper, som stötts av ungefär halva befolkningen och låtit bli att beakta den andra hälftens behov. Regeringskoalitionerna verkar bygga mera på allianser mellan olika oligarker än på någon ideologisk, folkligt förankrad politisk linje. Alla ukrainska regeringar har präglats av korruption och inkompetens. Befolkningen har en svagt utvecklad nationell identitet och de identiteter som förekommer bygger ofta på att utesluta någon del av medborgarna. Förtroendet mellan olika medborgargrupper och medborgarnas förtroende för statsmakten är svaga.

Uppfattningen att Ukraina delas av valet mellan en ”östlig” och en ”västlig” utvecklingsmodell är antagligen en oriktig förenkling. Det är tvivelaktigt om valet ens kan formuleras på det sättet: med tanke på uppenbara historiska, geografiska, etniska och ekonomiska fakta är det knappast möjligt för ”öst” och ”väst” att utesluta varandra i Ukraina, eller att politikerna där skulle kunna operera på den basen. Bättre är i så fall att notera att samtliga ukrainska regeringar sedan 1992, både ”väst-” och ”rysksinnade” har gjort likartade närmanden till EU. Det var faktiskt Janukovytj regering som förhandlade fram det avtal som undertecknades av hans efterträdare. Vad kan dessa, nominellt olikartade, regimer ha haft för motiv att förhandla om ett närmande till EU?

EU:s associationsavtal kunde beskrivas som utvecklingsplaner med ett belöningssystem. Associationslandet åtar sig att göra omfattande reformer inom ekonomin, men också beträffande rättsstatlighet, mänskliga rättigheter, miljö, bekämpande av korruption osv. I gengäld lovar EU att gradvis öppna sina marknader. Den största ”moroten” är det underförstådda löftet om fullt EU-medlemskap i framtiden – trots att den negativa inställningen till utvidgning i flera gamla medlemsstater gör att medlemskapsperspektivet är högst osäkert. Under processens gång bidrar EU med pengar för att motverka de smärtsamma bieffekterna av att ekonomin omorganiseras och för att finansiera olika slags projekt. Faktorn som vi ska observera är att EU:s bidrag är knutna till villkor.

Det finns grunder för att förhålla sig cyniskt till de olika ukrainska regeringarnas avsikter beträffande EU: med eventuellt undantag för Justjenko har väl ingen ukrainsk regering visat några tecken på reformvilja. Det är möjligt att ukrainarna inte alltid uppfattade vilka åtaganden som ingår i ett associationsavtal – i deras föreställningsvärld är det inte självklart att avtal är mera än politiskt blomsterspråk. Vi bör minnas att Ukraina flera gånger har avtalat om ekonomiska reformprogram med internationella valutafonden – samtliga har inställts efter den första utbetalningen, för att Ukraina inte har fullföljt sina åtaganden. Vi bör inte utesluta möjligheten att de ukrainska propåerna till EU har drivits mera av hoppet om snabbvinster, som kortfristig finansiering av Ukrainas kroniska kassaunderskott, än av någon stark vilja till reformer. Trots allt är förespråkarna av politiska och ekonomiska reformer väldigt svagt företrädda i parlamentet och i politiken överhuvudtaget. Å andra sidan har också de förment västsinnade regimerna – igen med eventuellt undantag för Justjenko – inte haft svårigheter att göra politiska och ekonomiska affärer med Moskva.

De närmaste månaderna och åren får utvisa om Ukraina kommer att förverkliga sitt närmande till EU:s rättsliga och ekonomiska system. Både ”vilja” och ”kunna” är än så länge obekanta. Den första och största utmaningen sammanhänger självfallet med den nu aktuella situationen i landet. Medan krigshandlingar pågår och två provinser (med en stor del av landets industri) inte står under regeringens kontroll, kan inga reformprogram verkställas. Att övervinna av den aktuella konflikten förutsätter också demokratiska reformer. Både separatismen och de framtida svåra beslut som följer av EU-anpassningen kräver att Ukraina utvecklar ett politiskt system som kan förankra politiska beslut i hela befolkningen. Detta kommer med säkerhet att förutsätta ett förstärkt skydd för minoriteter och sannolikt någon typ av federalism. Ett viktigt första steg vore att välja ett nytt parlament. Det nuvarande Verkhovna Radas mandat måste anses förbrukat efter händelserna i februari 2014.

Väldigt litet har skrivits om den nuvarande ukrainska regeringens politik. Man vet att president Petro Porosjenko, vars demokratiska mandat torde vara legitimt, räknas som pragmatiker och att han tidigare samarbetade med Janukovytj ”proryska” regim samt att han har betydande affärsintressen i Ryssland. Enligt rapporteringen står han i regelbunden (daglig?) kontakt med den ryska statsledningen. Porosjenkos hårda hållning mot östra Ukraina kan vara villkorad av den pågående konflikten, men också av att den militära makten i landet innehas av nationalgardet, som verkar företräda en västukrainsk, nationalistisk hållning. Det finns orsak att förhålla sig skeptiskt till förväntningarna att Porosjenko på sikt skulle vara en mera lätthanterad partner för EU än sin företrädare. Frågan är om han i framtiden styrs av omsorg om Ukraina eller i likhet med sina företrädare ser till sin egen och ’klanens’ nytta först.

Politiska reformer måste föregås av förhandlingar med parterna i den väpnade konflikten. Detta innebär att ukrainska regeringen ställer in sig på att bemöta östra Ukrainas ryskspråkiga som medborgare och förhandlingspart och inte som rebeller som man kan möta bara om de först kapitulerar utan villkor. Samtidigt bör vi också minnas att de östukrainska ledarna är självutnämnda och saknar demokratisk legitimitet, sannolikt även folkligt understöd. Det kommer därför att behövas en mekanism för att ta fram legitima företrädare för Donbass ryska befolkning. Det är oklart vad östra Ukrainas rysksinnade rebeller egentligen vill uppnå, eller om de ens har klart uttalade mål. Tanken på självständighet, vilken skulle betyda en status som Transdnistrien eller Abhasien, är knappast genomtänkt och inte nödvändigtvis allvarligt menad. Intrycket är att rebellerna drivs mera av allmänt motstånd mot en fjärran och likgiltig regim i Kiev än av någon särskilt genomtänkt målsättning. Också Rysslands förhållande till dessa grupper är oklar: att Ryssland uppmuntrade till och understödde händelserna i Donbass i april är självklart. Däremot har understödet därefter varit halvhjärtat. Det verkar osannolikt att Ryssland skulle göra en meningsfull militär insats i Donbass. Vi kan vi inte vara säkra på att de självutnämnda ledarna där fortsätter att ta direktiv från Moskva efter att ha fått smak för makt och strid och sedan upplevt att de övergivits av sin beskyddare.

Fascistfrågan. Efter februari beskrev ryska media den nya regimen i Kiev som fascistisk. Denna retorik mattades av efter att Porosjenko valdes till president och har nu i det närmaste upphört. Till kännetecknen på fascism räknas följande element: centraliserat ledarskap; förakt för en demokrati som anses gynna dekadens; idealisering av maktpolitik; våld och skrämsel mot motståndare; användning av manipulerade folkomröstningar; homofobi; överslätande av klassmotsättningar; främjande av en monopolkapitalism som underkastar sig staten; kontroll av media och centralstyrd statlig propaganda; ledarkult. Med denna måttstock är det svårt att beskriva Kiev-regimen som fascistisk. Epitetet kunde lika väl användas om andra parter i konflikten – och för den delen om vissa EU-medlemmar.

Fascistfrågan ska ses som i första hand ett propagandatillhygge, som sammanhänger med fascistbegreppets enorma sprängkraft i den ryska opinionsbildningen. Trots detta bör EU se upp för att ukrainska regeringen faktiskt innehåller personer med kopplingar till en våldsbenägen extremhöger och att dessa kretsar har fått officiell status som en del av den ukrainska säkerhetsapparaten. Om EU ska hålla fast vid sin trovärdighet som en demokratisk fredsorganisation måste inställningen till Ukrainas fascister ventileras förr eller senare.

EU och väst måste också ta ställning till det ukrainska nationalgardet. Ifall rapporterna om krigsbrott visar sig befogade, ska dessa följas upp. Lika viktigt är att en privatfinansierad och ideologiskt ledd militärstyrka utgör en stor risk för den ukrainska statens politiska stabilitet.

Vad vill Ryssland?

Ett genomgående tema i presskommentarerna till Ukraina-krisen har varit att man använder populärpsykologiska begrepp för att förklara både Rysslands och president Vladimir Putins agerande och avsikter. Expansionism och trotsig självhävdelse framställs som på något sätt särskilt ryska egenskaper. Putins uppväxt, hans karriär inom säkerhetstjänsten och t.o.m. hans fysiska egenskaper tas som indicier för hans motiv och avsikter. Jag undrar om en sådan analys skulle tolereras i fråga om andra länder? Det är ganska länge sen det var politiskt korrekt att analysera världshändelserna utifrån begrepp som ”blodtörstiga tyskar”, ”hedonistiska fransmän” eller ”giriga judar”.

Det som nästan totalt har lyst med sin frånvaro är analyser, som utgår ifrån att Ryssland agerar utifrån sin egen (riktiga eller oriktiga) bedömning av vad som är i landets intresse – och sålunda agerar rationellt. En sådan analys skulle försöka sätta sig in i de faktorer som Ryssland upplever som hot eller som eftersträvansvärda. Med denna insikt kunde man också bedöma om president Putin verkligen styrs av sina förmodade personliga drifter, eller om han handlar som vilken som helst annan person, som hade att leda Ryssland. Jag tror att det senare är mera sannolikt. Det råder ingen brist på källmaterial om den världsbild som ligger till grund för Rysslands politiska val. Att sätta sig in i dem förutsätter dock kunskaper i ryska språket och viljan att använda primärkällor – båda verkar vara bristvaror t.o.m. inom Rysslandsforskningen, för att inte tala om journalistiken.

Som lekman gör jag inte anspråk på att ha de metodkunskaper eller de källor, som en sådan analys skulle förutsätta. Däremot dristar jag mig att göra ett tanke-experiment: Hur rimlig är den ryska synen som uttalas av president Putin? Låt oss som underlag ta t.ex. Putins tal den 18 mars 2014 vid ceremonin då Krim införlivades i Ryska federationen (på engelska, med länk till det ryska originalet: http://eng.kremlin.ru/news/6889). Vi behöver inte godkänna, och jag skriver inte under det han säger i talet. Hälften av talet var en apologi för det oförlåtliga, annekteringen. Men låt oss anta att talet är ett äkta uttryck för Rysslands och Putins åsikter. De påståenden som Putin gör är inte orimliga och de konkreta exempel han anför är riktiga, om än inte oemotsägliga. Poängen är att tal som detta ger uttryck för en koherent rysk position, som vi borde analysera och ta ställning till. Som jag kommer ihåg det var mediereaktionerna – och våra politiska ledares offentliga uttalanden – på en mycket lägre intellektuell nivå. Putins tal avfärdades utan närmare analys som propaganda eller ouppriktigt. Kanske talet var det. Men för att analysera Rysslands politik skulle jag anse att en analys av dess ledares offentliga yttranden sannolikt är en bättre indikator än det vi använder nu: slutledningar utifrån antaganden om folkkaraktär och personlig psykologi.

I talet återkommer bl.a. följande teman (med förbigående av det som gäller specifikt Krim): (1) nationell stolthet som sårats; (2) Ryssland var offer för och medverkade i att upplösa Sovjetunionen, men upplever att de andra republikerna inte varit solidariska och inte tagit sitt ansvar för de ryska minoriteterna; (3) Väst är selektivt beträffande folkrätten; (4) USA utövar världshegemoni med vapenmakt; (5) Väst står bakom artificiella statskupper; (6) Sanktioner och blockader biter inte på Rysslands suveränitet; (7) Ryssland upplever Natos utvidgning som ett hot; (8) Ryssland är berett att försvara ryska minoriteters rättigheter om det behövs och ryska folket ställer upp för ryssar utomlands.

Om jag försöker återge samma tankar med egna ord: Ryssland vill behandlas som en jämlik i internationella sammanhang. De forna sovjetrepublikerna delar ett bittert arv, inklusive folkförflyttningar, och alla behöver ta sitt ansvar för detta. Om Kosovos ensidiga självständighetsförklaring var legitim, måste också andra utbrytningar, nu Krim, vara det – eller så är väst inkonsekvent. USA:s väpnade interventioner tjänar USA men inte världssamfundet och är därför oacceptabla. Väst bedriver interventionspolitik runtom i världen genom att destabilisera nationella regeringar. Om Ryssland uppfattar något som principiellt viktigt, kommer landet inte att avstyras av sanktioner – Ryssland tål stryk. Ryssland kan aldrig utgå ifrån att Nato alltid är vänligt sinnat, alltså måste Natos framryckningar mot ryskt territorium bemötas som ett hot.

Dessa sju punkter tror jag återger det väsentliga i ryskt utrikespolitiskt tänkande, och är det som vi har att ta ställning till. Markant är viljan att vara en bland polerna i en multipolär värld och kravet att mätas med samma måttstock som andra stater. Man kan också ur talet utläsa att Ryssland accepterar de postsovjetiska gränserna, men förväntar sig en viss grad av lojalitet av de tidigare systerrepublikerna. Däremot förhåller sig Ryssland benhårt till landets fysiska säkerhet.

Den sista punkten, om de ryska minoriteterna, kan det löna sig att läsa som det står i talet: en etisk, principiell fråga som Rysslands folk tar på allvar. Vi ska inte underskatta Putins hänvisning till folkkänslan. Trots att vi är vana att uppfatta Vladimir Putin som en auktoritär ledare ska vi minnas att också sådana för sin makt är beroende av andra. Ingen rysk ledare kan motstå en brett förankrad folkopinion, och solidariteten med andra ryssar är en opinionsväckande fråga. Det är alltså möjligt att de ryska minoriteterna inte är ett svepskäl för interventioner, utan styrs av ett äkta intresse.

Man behöver inte söka länge efter argument som stöder denna ryska position. Att i synnerhet EU inte har varit en solidarisk förhandlingspartner sedan 2004 kan utläsas i rapporterna om samarbetet mellan EU och Ryssland på kommissionens egna webbsidor. Av de planer för ett närmande som gjordes på 1990-talet har de flesta kommit i stå, oftast p.g.a. EU-sidan. Också moderat tänkande människor i väst sluter sig åtminstone delvis till uppfattningarna om att väst tillämpar folkrätten selektivt och att många av västs (USA:s) interventioner i andra länder är betänkliga. Också behandlingen av ryska minoriteter i t.ex. Baltikum har varit ett återkommande problem för de internationella mänskorättsorganisationerna. EU bör förstå att den, som vill tala utifrån moralisk överlägsenhet måste ha ett mycket rent samvete.

Det är enligt min mening en rimlig premiss att Rysslands grundläggande inställning är defensiv snarare än expansionistisk. I varje fall kan defensiva motiv vara en adekvat förklaring till Rysslands agerande under det sista halvåret. För antagandet om en expansionistisk och aggressiv grundinställning finns det egentligen inga starka indicier. Den dominerande uppfattningen i väst verkar, då man närmare analyserar debatten, bygga väldigt mycket på ogrundade och intuitiva antaganden och i vissa fall desinformation (jfr framställandet av Ryssland som aggressor i Georgien-krisen).

Om vi accepterar den defensiva premissen, vilka kunde då Rysslands mål vara beträffande östra Ukraina och Republiken Ukraina? Utgår vi ifrån att Ryssland agerar rationellt, torde vi kunna utesluta territoriella ambitioner. Sådana skulle helt enkelt kosta för mycket i form av västliga motdrag och motvillig lokalbefolkning. Detsamma gäller för en väpnad intervention i Ukraina. Situationen kan naturligtvis bli en annan om den interna situationen i Ukraina urartar till krig i full skala eller om det sker etniska utrensningar. Då kan hänsynen till opinionen i Ryssland tvinga fram oförutsedda reaktioner. Den mera sannolika modellen är ändå att Ryssland koncentrerar sig på sina objektiva intressen: (1) säkra Donbass-områdets militärindustriella produktionskapacitet tills den har ersatts av rysk industri; (2) förhindra en aktivt fientlig regim från att ta makten i Kiev; och (3) finna internationella garantier för att Nato inte avancerar till Rysslands gräns. Eventuellt kan Ryssland också söka garantier för den ryska minoriteten, kanske genom federala lösningar.

Beträffande Krim är flottbasen i Sevastopol kärnfrågan; Ryssland avstår inte från denna strategiska resurs. Det enda tänkbara alternativet där jag kunde tänka mig att Ryssland avstår från suveräniteten över Krim skulle innebära att Ryssland skaffade sig ett sådant permanent herravälde över Ukraina att Krimfrågan skulle sakna betydelse. Ingenting i Rysslands agerande eller retorik tyder på avsikter mot Ukrainas självständighet, men nog mot Ukrainas självständiga rätt att hota Rysslands säkerhet.

EU:s roll

För mig är det en ofrånkomlig slutsats att EU och väst har bidragit mera till att skapa än till att lösa krisen i Ukraina. Med detta vill jag inte lägga hela eller ens huvudskulden på väst. Grundorsaken finns inom Ukraina. Rysslands aktion på Krim och stöd till separatisterna i Donbass har självfallet försvårat krisen. Detta till trots bör vi inse att den akuta krisen blev möjlig för att EU skötte förhandlingarna om associationsavtalet inkompetent. Under förhandlingarna överskattade man avtalets attraktivitet för Janukovytj och lät förhandlingarna stranda på dels de ekonomiska villkoren och dels på personen Julia Tymosjenko. Samtidigt frångick man all normal handelspolitisk praxis genom att inte beakta avtalets relation till Ukrainas tidigare avtal och handelsrelationer, i synnerhet med Ryssland. Till slut gjorde EU ändå ett avtal med den nya regimen på de ekonomiska villkor man inte ville ge den gamla. Om man ser till facit måste EU bära ett stort medansvar för att en instabil stat störtades till randen av ett inbördeskrig. EU:s målsättning om ett associationsavtal hade kunnat uppnås med mindre. För övrigt återstår för EU och Ukraina ännu att åtgärda Ukrainas handelspolitiska relationer till Ryssland – eller ersätta det produktionsbortfall som det bristfälliga associationsavtalet medför. Då läget har stabiliserats får vi anta att också denna brist blir avhjälpt. Synd att det måste ske efter blodspillan.

Det senaste årets händelser visar med stor tydlighet att EU:s system för beslutsfattande inom utrikes- och säkerhetspolitiken inte fungerar på det sätt som Lissabonfördraget förutsätter. Enligt fördraget kan unionen och dess representanter bara företräda den utrikes- och säkerhetspolitik, som medlemsstaterna enhälligt har beslutit om. I fallet Ukraina gick höga representanten för utrikes- och säkerhetspolitiken, Catherine Ashton, liksom bl.a. utvidgningskommissionären Stefan Füle betydligt längre än sitt mandat. Dessa två, tillsammans med företrädare för vissa medlemsstater, uttryckte vid flera tillfällen ett underförstått men tydligt stöd dels för ett regimskifte i Kiev, dels för en EU-medlemskapsoption för Ukraina. Det verkar uppenbart att detta förtäckta och grundlösa löfte om understöd bidrog till att radikalisera en ursprungligen fridfull protest. I praktiken har EU:s medlemsstater ställts inför ett faite accompli av två kommissionärer.

Det skedda väcker frågan om EU:s utrikesförvaltnings roll. Hurdan rapportering och analys leder till ett så kapitalt misslyckande i en förhandlingssituation? Vilka råd fick Ashton och Füle att överskrida sina mandat och att sedan uppträda som parter på Maidan – efter att demonstranterna hade brukat våld? I EU-kretsar har det länge talats om att EU:s utrikestjänst lider av svåra problem med rekryteringen av kompetent folk. Vi får hoppas att de nya EU-ledare som tillsätts i höst ger tillräcklig uppmärksamhet åt utrikestjänsten.

EU:s röst utåt har inte motsvarat unionens helhetsuppfattning. Någon sådan finns inte. Retoriken har återspeglat det slags antagonism mot Ryssland, som företräds (av begripliga skäl) av Polen och de baltiska staterna, (av obegripliga skäl) av Sveriges moderatstyrda regering samt (av annorlunda skäl) av Storbritannien. Den faktiska politiken däremot har letts av Frankrike och Tyskland och varit betydligt mera konstruktiv, med bland annat en fortsatt dialog med alla parter i konflikten.

Sanktionspolitiken kan sättas i detta sammanhang: en klar signal till Ukraina, Ryssland och världen att man visserligen är tvungen att reagera på folkrättsbrottet Krim, men inte tillmäter Ukraina en sån betydelse att man skulle ta en riktig konflikt med Ryssland eller ta på sig mera betydande ekonomiska kostnader. Sanktionerna hittills kan f.ö. lika väl stärka som skada Putins ställning i Ryssland: om de penningstarka och inflytelserika i landet förlorar tillgången till sina förmögenheter och möjligheten att bo i London eller Biarritz, då förlorar de också sin självständighet och måste infoga sig i presidentens vilja. Det är värt att notera att vapenembargo har införts bara av de EU-stater som inte har några viktiga leveranskontrakt med Ryssland. Inget EU-land stoppar exporten av materiel med både civil och militär användning, den viktigare delen av krigsmaterielhandeln i ett fall som Ukraina. Österrikes, Ungerns, Bulgariens, Slovakiens m.fl. fortsatta ekonomiska och politiska kontakter med Ryssland har ytterligare understrukit att EU som union inte är en reell aktör i Ukraina-frågan.

Några tankar borde också ägnas åt EU:s motiv för att förhandla fram och ingå avtalet med Ukraina. EU:s östra partnerskap, till vilket Ukraina-avtalet hör, är en process för länder, som anses sakna ett perspektiv om EU-medlemskap. Är detta fortfarande EU:s utgångspunkt? Avser EU att pressa Ukraina till de reformer, som avtalet och det därmed förbundna ekonomiska stödpaketet förutsätter? Att göra något annat skulle strida mot EU:s egen lagstiftning och samtidigt förstärka misstanken att avtalet inte är till för att hjälpa Ukraina utan för att skjuta fram västs positioner mot Ryssland.

Efter att associationsavtalet har ingåtts vore det bästa ifall EU strikt höll fast vid att Ukraina iakttar avtalets villkor. Landet behöver ekonomiska, sociala och politiska reformer. Omställningen kommer att vara smärtfylld, men genom reformer kan Ukraina nå en skälig grad av stabilitet och välstånd. Med tanke på Ukrainas svaga institutioner och tidigare misslyckade reformprogram kan vi inte utgå ifrån att reformerna lyckas – eller ens att den politiska eliten har ett starkt uppsåt att lyckas. Går det illa skulle EU:s och IMF:s ekonomiska stödpaket i så fall bara bidra till att förvärra korruptionen i landet.

EU:s intresse förutsätter också att relationen mellan Ukraina och Ryssland normaliseras så fort som möjligt. Detta är en fråga om hela Europas stabilitet. Det är också en ekonomisk fråga för EU, som i annat fall tvingas att finansiera ett land som klippts av från sin största och mest naturliga handelspartner.

EU beslutade på 1990-talet om ett närmande till Ryssland och ett antal vägkartor gjordes för att styra denna process. Närmandet tog ett ganska abrupt slut omkring år 2004. Det året inledde Vladimir Putin sin andra period som rysk president. Samma år steg EU:s medlemstal från 15 till 25, då ett antal tidigare sovjetrepubliker och Warszawapaktsmedlemmar gick med. Båda händelserna påverkade parternas utrikespolitik. Vladimir Putin började se mera analytiskt och kritiskt på värdet av Rysslands västsamarbete. Inom EU kom i synnerhet Polens ambitiösa framtoning att styra EU:s Rysslandspolitik i nya banor. Inom de ”gamla” EU-medlemsstaterna inleddes under dessa år också en generationsväxling: de geopolitiskt insatta politiker som hade genomfört avspänningspolitiken och möjliggjort järnridåns fall ersattes av yngre personer, vars utrikespolitiska referensramar förutsätter att väst är den norm för demokrati och välstånd, som alla andra länder vill ty sig till. Förmågan till geopolitiskt tänkande, till insikten om att världen kan vara multipolär, har i viss grad kommit i skymundan i denna generation.

Västs relation till Ryssland är kanske sämre än den varit sedan kalla krigets dagar. Klart är att EU och Ryssland måste hitta ett sätt att leva samman på vår gemensamma kontinent. Detta är en absolut förutsättning för fred och stabilitet. Samtidigt bör EU också inse att Rysslands enorma ekonomiska potential är viktig för ett Europa vars ekonomi stagnerat i ett par årtionden redan. Jag är inte kompetent att uttala mig om vad som borde göras, men jag skulle efterlysa en europeisk politik som mera än nu baserade sig på en korrekt rapportering och en fördomsfri analys av fakta. Hundraårsminnet av första världskrigets utbrott kan tjäna som en påminnelse av vad en mekaniskt utförd allianspolitik baserad på antaganden i stället för observationer och analys kan leda till.
___________________________________________________________________________________

Article published here: Simeon ja Hanna. Photo 1: Станислав Красильников/ИТАР-ТАСС. Photo 2: livejournal.com. Photo 3: AFP-JIJI. Photo 4: orthodoxy.org.ua. Photo 5: zn.ua. Photo 6: © N/A
URL: http://www.a-w-i-p.com/index.php/2014/09/02/ukraina-och-informationskriget

Permalink

Health topic page on womens health Womens health our team of physicians Womens health breast cancer lumps heart disease Womens health information covers breast Cancer heart pregnancy womens cosmetic concerns Sexual health and mature women related conditions Facts on womens health female anatomy Womens general health and wellness The female reproductive system female hormones Diseases more common in women The mature woman post menopause Womens health dedicated to the best healthcare
buy viagra online